Ömsint musik - Intervju med Torbjörn Abelli
8/4-97 av Klas

Ömsint. Vad betyder ömsint? Det är ett vackert svenskt ord. Känns som om det tillhör en svunnen tid. Man ser det aldrig längre verkar det som. När jag läst artiklar om musikgruppen Träd, Gräs och Stenar och dess föregångare International Harvester har jag sett det där ordet minst tre gånger. Och man börjar tänka efter. Vi hastar fram i livet. Försöker bli något. Måste gå fortare. Karriär. Ruscha på. Hela den där snabba, häftiga livsstilen som förstärks på TV, på reklampelare, i stadens centrum. Finns ingen tid för ömsinthet. Dagens popmusik, finns det någon ömsinthet där? Jag letar, men jag kan inte finna den. Hoppas så innerligt att den skall dyka upp. Men vad får man? Häftiga poser, snygga ansikten, trendiga kläder och det "hippaste" från London eller New York i svensk lyxförpackning. Vi är den medvetna generationen men här finns ingen plats för ömsinthet. Det rimmar ju inte ens på acid-jazz eller trip-hop. Glöm det. Men ordet finns där. Sitter fast liksom. Jag tycker om det. Fast förankrat till ett svenskt musikfenomen vid namn Träd, Gräs och Stenar och deras magiska musik. Vem vet, det kanske finns liv i det där ordet i alla fallÉömsint.

Vad pysslar medlemmarna i Träd, Gräs och Stenar med nu för tiden?

BoAnders har (tills nu) arbetat som musiklärare i Jämtland i flera år, bor för tillfället i norra Värmland, Jakob är lärare, bor på Svartsjölandet, Thomas G. är den ende, som envisas med att kämpa på som musiker och jag jobbar som bildlärare - utbildade mig till arkitekt nyligen, men det är en hopplös arbetsmarknad nu. Arne, som var med tidigare, arbetar med alkoholistrehabilitering i Bergslagen.

Kan du beskriva hur det kom sig att ni började spela i International Harvester.

Hur det kom sig? En lång historia - BoAnders läste komposition på Musikhögskolan (där Arne och Urban Yman också gick) och jag läste musikforskning på universitetet. Vi stötte ihop (1965-66?) bl.a. i olika musiksammanhang - Fylkingen , Nutida Musik-konserter, d.v.s. forum för den samtida musiken - avant garde, happenings, elektronmusik o.s.v. Vad som låg i tiden var ett växande intresse (i vissa begränsade kretsar) för utomeuropeisk folk- och konstmusik, den experimentella jazzen (freeform, alla blandformer) och - den nya popmusiken ("rock" betydde Bill Haley och Elvis vid den här tiden), framförallt Rolling Stones, (lite senare) Jimi Hendrix och Bob Dylan. Upptäckten var, att medan vi lyssnar på, studerar och analyserar vad andra har åstadkommit framför allt inom en mycket snäv ram av konstmusik, växer vår tids folkmusik fram, med lågt anseende i finkulturella sammanhang men med en stark social förankring och mycket liv.

Var kom namnet International Harvester ifrån?

International Harvester är ett amerikanskt företag, som tillverkar bl.a. jordbruksmaskiner. Namnet kan också tolkas, som den internationelle skördemannen - en symbol för världsrevolutionen (hur nu den skulle se ut). I Tom Wolfes bok " The Electric Kool-Aid Acid Test"(1968) om Ken Kesey och Merry Pranksters från Kalifornien beskrivs deras vilda turnéer (med multimediaföreställningar hade man sagt idag) i en 1949 års skolbuss av märket International Harvester. När vi började turnera, kom larmrapporter om svenska ambulanser med dåliga bromsar - gissa vilket märke! Vi bytte namn till Harvester. Sommaren 1969 lämnade Thomas Tidholm gruppen, som ombildades till Träd, Gräs och Stenar.

Hur var musikklimatet på den tiden?

Musikklimatet? Separerade fållor: den "klassiska"/"seriösa" musiken för sig, den samtida experimentella musiken i isoleringscell, dansbanden i folkparkerna, blek schlager, smal jazz, Beatleskopiorna på väg ut, folkmusiken ännu inte återupptäckt. Det är svårt att ge en riktigt rättvis bild - så här såg det ut för mig. Men faktum är - vi var väldigt ensamma. Hansson & Karlsson hade en kort men intensiv karriär, Baby Grandmothers och Mecki Mark Men utvecklade popen. Det fanns ett enormt sug efter "det nya" - det var lätt att få spelningar, mycket publik och massmedieintresse. Oftast spelade Pärson Sound/Harvester i "kultursammanhang" - för Rikskonserter, för kulturnämnder, på bibliotek, museer o.s.v. En intressant utveckling från den här tiden är, att många i allt mindre utsträckning sneglade mot USA/England, utan medvetet och självständigt gick in för att odla en nationell musikkultur. Bo Anders gjorde en utställning "Folkets musik" och gav ut en LP "Spela själv" med Rikskonserter som producent. Här formulerades kanske tydligast vår politiska plattform.

Vilka influenser hade ni då? (konst/musik/politik)

Influenser - kan bli en hur lång lista som helst! Terry Riley, John Cage, Ornette Coleman, Charlie Mingus, Charlie Parker, the Fugs, Jimi Hendrix, the Rolling Stones, Beatlesfilmen " A Hard Day's Night", indisk, japansk, kinesisk musik, mycket tidig europeisk konstmusik. Vad gäller konst orkar jag inte riktigt plocka fram exempel nu. Politik - det här var den gryende 68-tiden, med mycket diskuterande och analyserande av världshändelser, lokala skeenden, av kulturyttringar i historien och samtiden. En omvärdering av snart sagt allt - en ny syn på välbekanta företeelser. Det var ett kontinuerligt seminarium, testande av idéer , som formade en någorlunda gemensam politisk bas för gruppen. Det var uteslutet, att vi skulle ansluta oss till någon speciell fraktion - dels var fortfarande enighet och inte splittring starkast inom vänstern, dels fanns det en inneboende spärr i gruppens ideologi. Anarkisterna kan man väl säga var den gruppering, som låg oss närmast, men det fanns aldrig någon ambition att stadfästa en officiell gruppideologi.

Berätta lite om tillkomsten av "Sov gott, Rose Marie".

Sov gott, Rose-Marie spelades in av Anders Lind (en av Silence« upphovsmän) i Nacka aula med (om jag minns rätt) två mikrofoner. Några pålägg förekommer + en del bandmixningar (fågelkvitter, röster). Det är den av våra plattor, som jag fortfarande kan stå för helt. Hela plattan är en genomarbetad helhet och inte lösa låtar.

Var det någon av er som hade tidigare musikalisk skolning eller varit i andra band?

Tidigare skolning: Se ovan + Thomas Gartz hade spelat trummor i flera år bl.a. med Mecki Mark Men. Alla hade tagit piano-, fiol- och/eller blåslektioner under skoltiden.

"Rose Marie" gavs ju ut på ett finskt bolag. Var det ingen i Sverige som förstod er musik och ville släppa den på skiva?

De kommersiella bolagen var hjärtligt ointresserade (helt uteslutet att ge ut oss). De små bolagen hade inte kommit igång ännu.

Gick det att leva på att vara musiker på den tiden? Hade ni jobb vid sidan om?

Vi levde billigt (det gick faktiskt mycket lättare då), hade all verksamhet innanför gruppen - i huvudsak hade vi inga andra jobb, ingen hade familj. Men nog var vi fattigaÉ

Den här "kollektivprylen" verkade som om ni hade fastnat för redan under tiden med International Harvester. Var det inte jobbigt att sammanfoga alla viljor när man skall göra musik? Vad jag förstår så var det inte bara musiker utan poeter och journalister mm.

Kollektivet bör inte övervärderas - den kollektiva verksamheten i Harvester var mer idéer än praktik. Den stora gruppen runt bandet fungerade egentligen bara under en period vid några projekt: "Good Luck Show" -serien på Pistolteatern hösten -68, en utställning på Galleri Observatorium och några artiklar i ett nummer av konsttidskriften Paletten. Men visst fanns kollektiva ambitioner och vissa inslag av kollektiv praktik, både då och senare. Att arbeta i grupp är samtidigt krävande och stimulerande: Demokratin var inte formell och inte alltid så väl genomförd, så det fanns tillfällen, där medlemmar kunde känna sig överkörda. Samtidigt var ju musiken beroende av, att alla medlemmar tog ansvar för sin "bit" av helheten. Men - självklart fanns det konflikter, och tyvärr ganska dålig beredskap att hantera dem - det var inte i linje med tidsandan. Senare under Träd, Gräs och Stenar-tiden förekom ibland en utvidgning av gruppen vid olika projekt, ofta mest att kompisar följde med på turnéer och hjälpte till med lite av varje. Till och från förekom även samarbete med andra grupper.

Hade ni någon kontakt med liknande kollektiv utomlands? Jag vet att det fanns musikkollektiv som exempelvis Amon DŸŸl och Faust i Tyskland...

Vi hade flyktiga kontakter i Finland och Norge, men inga i Tyskland eller övriga Europa.TGS spelade en hel del i Danmark, men inga närmare kontakter med representanter för en "friare" musik (även om den fanns): I Danmark var rockmusiken mer innanför etablissemanget än i Sverige. Den var mer "kommersiellt" organiserad - musikgrupperna, ljusshowgrupperna, arrangörerna fungerade mer som företag, där man i Sverige organiserade sig som föreningar, med ideellt arbete, ofta vid sidan av (eller ibland i opposition mot) det etablerade samhället.

Sedan blev det Träd gräs och stenar. En kul grej på den gröna skivan är den lyckade blandningen av folkmusik och rock som i "Tegenborgsvalsen". Ni träffade visst den här gamle folkmusikern Tegenborg. Hur gick det där till?

Den svenska folkmusiken var av stor betydelse redan för Harvester - kulturarvet återupptäcktes och nytolkades: Samma öra, samma lyssningsattityd som användes för Rolling Stones kunde passa för svensk folkmusik. Det visade sig också, att den gamla musikskatten ofta var betydligt mer mångfasetterad, råare, rockigare än den putsade fasaden - den ganska tillrättalagda, "officiella" folkmusiken. Till en bok om nyckelharpor, som gavs ut vid slutet av 60-talet, medföljde en grammofonskiva. Där fanns bl.a. några låtar av en upplandsspelman, Joel Jansson. Hans spelteknik och "sound" var ren rock! Vi plockade upp några av hans låtar, bl.a. Tegenborgsvalsen. Joel Jansson medverkade vid den "sista" Gärdesfesten, juni -71. Bo Anders hade en del kontakt med honom utöver det tillfället.

En viktig del av TGS var ju publikmedverkan vad jag förstår. Hur brukade folk reagera på er ibland monotona seansmusik.

Publikmedverkan? Ja, vi hade svårt att repetera, svårt att komma igång utan publik. Gensvaret, reaktionerna, den ofta vilda, extatiska dansen var ett drivmedel för musiken. Någon gång (beroende på platsen, tillfället o.s.v.) kunde det bli mer meditativt. Man kan beskriva vår "metod", som att vi speglade stämningen bland de närvarande. Det var ju synnerligen effektivt, när stämningen var hög, men vi fick ett tillfälle till självrannsakan, när vi spelade i Strömsund för en skara blyga ungdomar, som stod klistrade runt väggarna - avvaktande, osäkra - dels obekanta inför vår musik, dels rädda att göra bort sig inför varandra. M.a.o. förödande att spegla, förstärka den stämningenÉ
Det fanns också en omöjlig ekvation: Vi hade själva (fr.a. Bo Anders) myntat uttrycket "Spela själv" och propagerade för musik som ett opretentiöst samvarosätt, där alla kunde delta. Den ideologiska ståndpunkten "Alla kan spela, alla ska vara med" tolkade några bokstavligt och klev upp på scenen med medhavda instrument. Detta fungerade inte alltid ihop med det, som vi höll på med. De kunde inte inse, att vårt samspel, var något, som vi faktiskt hade arbetat mycket med - en intrikat kommunikation.
"Spela själv" var en form, som vi var med om att utveckla: Med hjälp av mycket enkla instrument och strukturer kunde vem som helst med någorlunda öppet sinne delta i ett kollektivt musikskapande. Om jag inte helt tar miste, var ett av de första tillfällena på Stadsmuseets gård i april 1969. Det förekom senare regelrätta turnéer runt landet med denna säregna, ganska grovhuggna form av folkmusik, med deltagande av bl.a. TGS-medlemmar. Gruppen "Ljudlekslänken" under Rikskonserters vingar förde vidare traditionen, gav ut handledningar i instrumentbygge och samspelsteknik. "Klåjnk" på Musikmuseet är ett resultat av denna verksamhet.
Debatten kunde bli rätt besynnerlig ibland. Vi råkade ofta ut för (d.v.s. in på 70-talet), att det kom fram politiskt väl inrangerade representanter ur publiken, och anklagade oss, för att vi bara sjöng om månen och annat flum, när vi istället borde agitera - massorna lyssnade ju till oss. Visst tillhörde vi vänstern, men dessa kritiker hade svårt att förstå: 1. att vi var inte bra på att agitera, 2. att detta var fel tillfälle för agitation, 3. Och, framför allt, att det, vi ägnade oss åt, var vår form av agitation, vårt viktiga budskap: att med musikens hjälp förmedla vikten av samhörighet, kollektivt medvetande, närvaro, glädje, intensitet o.s.v. "Vi, Här och Nu!" Det var de kontinuerliga stridernas tid - ärkefienden var den grupp, som låg oss närmast ideologiskt. Vi ville inte ge oss in i dessa förlamande konflikter, där kraften gick åt till att hävda sin ståndpunkt, istället för att lyssna och försöka förstå. Vi sympatiserade med många av grupperingarna, men stördes av begränsningarna - diskussionen var så snäv, många viktiga frågor kom aldrig fram. Nu skriver jag "vi", men det fanns en viss spridning inom bandet -
Annan (o)lustig kritik: Vi anklagades för att medvetet spela dåligt, för att vi ville sänka oss till folkets låga nivå - den bistra sanningen var, att vi inte kunde spela bättre. De enkla strukturerna i vår musik kom inte till för att vi trodde, att publiken inte skulle förstå annars, utan för att det är lättare att lyssna och ge sig in i musiken, om den är mer kontinuerlig, upprepas och inte varieras för mycket. Jämför med dagens techno! Vi var ju faktiskt ute efter extasen, magin, hypnosen - och den framkallas bäst genom envetet upprepande.

Tror du drogerna på den tiden var en faktor till hur er musik utvecklade sig?

Drogerna, brasset, hade betydelse först som förstärkare av lyssnandet, som katalysator för att upptäcka kvaliteterna i den repetitiva musiken, hur upprepningen kunde framkalla extasen. Brasset användes som hjälpmedel för dem, som ville gå in i musiken, som förstärkning av en atmosfär - men man ska inte övervärdera detta. I många fall såsade rökandet ner situationer, mer dämpade än förhöjde. Många av dem, som rökte, gled mer eller mindre ner i apati. Särskilt de yngre råkade ibland riktigt illa ut. Det är svårt att i efterhand se det positiva i detta. Musikerna och andra, som hade en mer "ordnad" tillvaro, klarade sig i allmänhet bättre.

Finns det någon form av musik- eller annan rörelse idag som du tycker har samma starka ideal och miljöengagemang som ni hade då?

Dagens kultur är betydligt mer desillusionerad - inte bara de ironiska, ytliga avarterna, utan även de seriösa yttringarna. Men visst - militanta veganer känns mycket välbekant, även om beteckningen inte fanns då. En rolig sak är, att det finns många yngre (20-30 års-åldern), som är så intresserade av vår musik - ja, inte bara intresse, utan inlevelse, förståelse!

Varför spelar ni så sällan live?

Sällan? Vi har spelat vid c:a tio tillfällen/år under de senaste tre åren. Det är så många tillfällen, som vi har hunnit med (och blivit erbjudna) att spela. Arbete och familj tar sin tid också - på den tiden låg hela livet innanför bandet. (Namnet Arbete & Fritid anspelar på, att man inte bör skilja på dessa - bägge är aspekter av livets villkor)

Vad lyssnar du på för musik nu för tiden?

Jag lyssnar inte alls på musik idag! Det är för mycket ljud överallt, bilbuller, skvalmusik o.s.v. Tystnaden är värdefull. (Dessutom uppskattar man den, när man har haft tonåringar hemma i tio år!) OM jag lyssnar på något, är det i så fall gärna gamla och nya inspelningar av TGS/Harvester eller Arbete & Fritid. Hedningarna är ett friskt inslag i 90-talets musik, liksom Anitas Livs. Jag har några kassetter med Talking Heads , som jag ofta spelade tidigare. Det kan någon gång bli folkmusik t.ex. från Papua Nya Guinea - rena stenåldern! Sedan finns det hur mycket som helst spännande musik ohörd - Thomas Gartz botaniserar gärna i de outforskade, nutida experimenterande musikdjunglerna och spelar upp exempel för mig ibland.

Jag hörde någon säga att allt som går att göra inom musik redan har gjorts och att allt numera bara är en upprepning av tidigare musik/musikformer. Vad säger du om det?

Nej, det finns nog mycket kvar att göra! Även om tonerna är desamma, så håller kombinationerna, tolkningarna, attityden musiken ständigt i förnyelse. Samtidigt en invändning - dagens musikmissbruk är skevt: Varför måste ständigt nya melodier fabriceras, överetableras och kasseras? Ett hållbart musikbruk är önskvärt - gamla låtar är minst lika "bra", som nya!