| 23/3 2001
Förproggare får ny luft under vingarna
Alternativrörelser som Attac och
nyproggband som Dr Kosmos gör att intresset för att
söka sig bakåt i tiden ökar. I slutet av 60-talet
lade band som Pärson Sound grunden till det som senare blev
progg. I kväll spelar de igen.
Musikern och kompositören Bo Anders Persson hör inte
till dem som framhäver sig själv i onödan. Tvärtom
har han sedan de första framträdandena i 60-talets andra
hälft valt det motsatta: att verka i kollektiva sammanhang.
Först genom Pärson Sound. Som efter ett tag blev International
Harvester. Som blev bara Harvester. Som blev fäbodstrancerockarna
Träd, Gräs och Stenar. Allesammans grupper som stått
för ett musikaliskt och politiskt/socialt alternativ, då
såväl som nu.
I dag är han 63 och säger apropå Trädens
nytända karriär:
- Om vi bara får hålla på ett tjugotal år
till så kanske vi kan sätta det perfekta beatet till
slut.
I kväll, fredag, på Fylkingen, görs en återkoppling
till åren 1967/68. Inget nostalgiexperiment, inget återuppståndet
Pärson Sound, men ett försök att, som de inblandade
skriver, "återknyta till den värld vi befann oss i
när vi började spela".
Ingen vet riktigt vad som kommer att hända, men så
mycket är klart att den teknik som ursprungligen användes
kommer vara av central betydelse: en bandslinga som löper
mellan två rullbandspelare placerade en bit från varandra.
I ena bandspelare spelas ljud in, i den andra spelas det upp.
Den fördröjning som uppstår blir - i likhet med
inbjudna gäster och publik - en del av processen.
Kanske kan det där "stora ljudet som alla kan få plats
i" uppstå. Det organiska ljud som bildas när allt liksom
grötar ihop sig, saktar ner och börjar självsvänga
på ett sätt som är urtida och simpelt men ändå
komplext.
Under ett planeringsmöte för konserten träffar
jag Bo Anders, på tillfälligt besök i Stockholm.
Med är också Thomas Mera Gartz och Torbjörn Abelli,
som på olika sätt kommer vara involverade i konserten.
Båda har de spelat med Bo Anders en evighet: från
Pärson Sound (när det blev en grupp) till Träd,
Gräs och Stenar (där även Jakob Sjöholm ingår).
Alla tre är de grånade, men fortfarande nyfiket experimenterade
musiker som, mer eller mindre mot sin vilja, kommit att förknippas
med proggen (att utreda det kräver en egen artikel).
Runt bordet på Fylkingen sitter också Ingrid Engarås,
Stefan Kéry och Reine Fiske. Alla på olika sätt delaktiga
i processen. Särskilt Reine som samlat ihop gamla bortglömda
inspelningar med Pärson Sound från 1967/68, bearbetat
dem och nu, lagom till konserten, ger ut dem på Stefans
skivbolag Subliminal sounds.
Eldsjälarna Stefan och Reine har betytt mycket, det förstår
jag av lovprisandet från Bo Anders, Torbjörn och Thomas,
både för djupdykandet ner i Pärson Sound och Trädens
nuvarande renässans.
Jag ber dem berätta om hur det hela började. Bo Anders,
som vid denna tid studerade på Musikhögskolan, minns
svårigheterna att finna sig tillrätta i tidens akademiska
avantgardism.
- När jag så småningom kom på att jag ville
göra något själv så ville jag bort från
den här överspända stämningen som fanns. Den
högtidliga överbyggnaden.
Bo Anders startade Pärson Sound, "en ensemble för improviserade
ljud", från början med Arne Ericsson, Urban Yman och
Torbjörn Abelli. Först var karaktären mer konstmusikalisk,
med tiden blev den mer öppen för andra impulser. En
viktig knuff gav Thomas Tidholm, som varit i San Francisco och
hört den nyskapande rockmusik som ännu inte nått
till Sverige.
På de inspelningar som nu ges ut hör man detta: mest
av allt är det tungt, malande shamanistisk rockmusik, helt
i linje med det International Harvester gjorde. För mitt
inre ser jag bilder av Kjartan Slettermark, Moder Jord-kollektivet,
nej-till-bilism-demonstrationer, makrobiotik, Huvudbladet, gräs
och vilsna poliser. En stockholmsalternativism på väg
ut på landsbygden.
Reine talar om Pärson Sound vid denna tid som pre-noice
och pre-trancerock.
- Alltså ren trance, innan den fanns. Innan Amon Düül och
Can i Tyskland. En unik hybrid som bara fanns här i Sverige.
Stefan, som letat psykedelisk musik i hela världen, från
1966 och framåt, vill kalla det för "kärnan av
svensk psykedelia". Han jämför även med Velvet
Underground men påtalar att man inte blir nerklubbad av
Pärson Sound.
- Det finns en öppen rymd i musiken.
Själv hör jag tibetanska munkar och dalkullor. Thomas,
å sin sida, påminner om närheten till den tyska
friformscenen.
- I bakgrunden kan man höra Peter Brötzmann vråla.
Torbjörn är av åsikten att något särskilt
hände i augusti 1967 då de gjorde ett tiotal spelningar
på det kortlivade kafé Filips på Regeringsgatan.
- Där blev vi plötsligt vad som kan kallas för
ett rockband, även om det fortfarande var rätt annorlunda.
En förvandling inträdde.
Centralt i musiken var hela tiden en pulserande bandslinga,
styrd av Bo Anders. Mycket feedback, mycket tjut, oftast med ett
beat.
- Bo Anders gick runt med en mikrofon, när han inte spelade
gitarr. Vissa ljud dirigerade han direkt in i högtalarna,
andra tog han in i bandaren, säger Thomas och påminner
om att Bo Anders byggde alla sina "elprylar" själv och därför
fick ett väldigt speciellt ljud.
- Jag hade en instinktiv motvilja mot det man kunde köpa,
minns Bo Anders, kanske var den ogrundad.
Med tiden blev rullbandarna otympliga att ha med sig, dessutom
symboliserade de någon slags rest av den konstmusik man
ville bort från.
När mer "vanliga" låtar smög sig in,
tillika en del sånginslag, bytte man namn till International
Harvester (efter en amerikansk fabrikant av skördetröskor
och traktorer). Bo Anders:
- Som Pärson Sound var vi från början inte intresserade
av tonalitet. Med tiden blev det ur den aspekten lite konventionellare.
Sedan kom Terry Riley in som en brygga: In C är ju tonal
samtidigt som den är väldigt komplex. Man kan säga
att musiken blev mindre noice och mer tonal. Men fortfarande komplex.
Själv har jag ett svagt minne av International Harvester
när de på Konserthuset 1968 agerade förband åt
The Doors. Särskilt minns jag en teatralisk Thomas Tidholm
med bjällror runt halsen och en docka i handen i en symbolisk
begravning av den västerländska kulturen; Sov gott,
Rose-Marie.
Jag var 13 år och helt tagen: det här var underground
i sin ursprungliga betydelse. En evighet innan hiphoparna lagt
beslag på begreppet.
I kväll görs en återkoppling till den tiden.
Dan Backman
Pärson sound, Fylkingen (i Münchenbryggeriet, Torkel
Knutssonsgatan 2). Öppet från kl 19. Konserten börjar
20.
|
